Fram till 1953 var dagen en röd helgdag i den svenska almanackan, det vill säga dagen var arbetsfri. I och med att helgdagen avskaffades, flyttades det kyrkliga firandet av Jungfru Marie bebådelsedag till den söndag som infaller mellan den 22 och 28 mars. När påsken infaller tidigt är det regel att Jungfru Marie bebådelsedag firas söndagen före palmsöndagen. Men det folkliga firandet av vårfrudagen (våffeldagen) ligger kvar den 25 mars.

Dagen markerar slutet på vintern och början på våren. En del traditioner från det gamla bondesamhället som har att göra med olika sysslors början och slut har därför knutits till denna dag - i norr skulle t.ex. timmerkörningen vara klar och i söder skulle man ha tröskat färdigt.

I vissa bygder (bland annat Värmland och Dalsland) förknippas Marie bebådelsedag med tranans ankomst och förr i tiden kunde man se många ungdomar "springa trana", en lek som gick ut på att springa och slänga in brev, s.k. tranbrev, till varandra. Man sa även att tranan "bär ljus i säng". Det betydde att man inte längre behövde tända ljuset inomhus efter arbetsdagens slut utan dagsljuset räckte som ljuskälla.

Våfflans historia sträcker sig åtminstone tillbaks till medeltiden.
Våfflor gräddades i saxlika järn med rektangulära plattor över glöden i den öppna spisen. Den färdiga våfflan blev fyrkantig men det karaktäristiska rutmönstret fanns med redan från början. När järnspisen introducerades krävdes nya redskap och det runda våffeljärnet med hjärtan kom till vid slutet av 1800-talet.

Våfflor åt man både till vardags och fest. Att baka över glöd gick snabbt. Det var ingredienserna som avgjorde finhetsgraden. De enklaste våfflorna bestod bara av mjöl och vatten. Till fest slog man på stort med grädde, socker, smör och ägg. På våren, ungefär vid Marie Bebådelses dag, började hönorna värpa och korna mjölka efter den långa och mörka vintern. Bara det var anledning till våffelbak.

Runt sekelskiftet 1900 blev det modernt att äta våfflor med grädde och sylt till kaffet. Och det var ett måste att efter söndagspromenaden slinka in på något av de många våffelbruken som kantade promenadstråken, inte minst i Stockholm.

Våffeljärnet blev något av en tidssymbol och en nationell symbol, en kombination av nationalromantik och jugendstil. Skansens öppnande och den så kallade ”skansenandan” bidrog till våfflornas popularitet.